Måste bara tillägga att jag har abstinens.
Jag längtar efter att scrappa. Har en massa idéer. Men ingen tid.
Jag längtar efter att gå på Smokie-konsert (den bästa medicinen för mig när jag är trött och stressad). Och att träffa de trevliga Smokiemänniskor jag lärde känna i somras.
Härom veckan skrev jag att min nya handläggare på AF tycker att jag ska få arbetspröva i butik för att se om det funkar. Jag var inne på att göra det på min gamla arbetsplats. Det kändes som en bra idé att vara någonstans där jag känner till de varor som säljs. Då slipper jag bli stressad över att jag inte kan någonting om något, och kan helt och fullt koncentrera mig på hur jag klarar kundkontakter, som ju var problemet när väggen kom i vägen. Men… så fort jag bestämt mig för att prata med chefen där så började jag må dåligt igen! Ja, inte pga att jag skulle prata med honom då, för han är en väldigt trevlig och sympatisk person. Men pga tanken att “jobba” på den arbetsplats där jag kraschade. Så, raskt tänkte jag om, och pratade istället med tjejerna på Skapa Hobby (där känner jag ju också till det mesta som säljs), och jadå de ville gärna ha mig där. 
Den gångna veckan var min första av fyra veckors arbetsprövning. Det har varit en omtumlande vecka. Först och främst tröttsam. Efter att ha varit långtidssjukskriven, gått på rehabilitering och sedan varit långtidsarbetslös, så är det ca fyra år sedan jag senast stod på ett butiksgolv. Och, med undantag av rehabiliteringen, lika länge sedan jag var hemifrån och ute bland folk på heltid. Så det har varit både fysiskt och mentalt tröttsamt. Men roligt. Inte bara för att jag får jobba med roliga saker, men roligt att gå till jobbet (ja, jag vet att det inte är ett jobb på riktigt, men i alla fall, känslan av att gå till en arbetsplats och få göra nytta) och roligt att träffa människor. I det stora hela har det gått bra. Dock var jag nära en panikattack i fredags när det var väldigt mycket kunder på en gång. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, det blev totalstopp i hjärnan och jag ville bara rusa därifrån. Men jag höll ut och höll det under kontroll. Hoppas bara att det var en engångsföreteelse pga att jag var trött. Det måste nämligen funka att jobba i butik, för jag måste lyckas få ett jobb snarast möjligt (och chanserna är större om jag kan söka butiksjobb eftersom jag inte har någon annan arbetslivserfarenhet).
På kvällarna efter jobbet har det inte blivit mycket gjort, jag har mest legat däckad i soffan och tittat på TV. Nu i helgen har jag ägnat mig åt julkortsskapande. Jag har fått ihop en ansenlig bunt julkort nu (nej, jag har inte fotat dem än, ska göra det någon gång snart).
Jag börjar känna mig lite smått stressad. Det händer liksom saker hela tiden. Jag som är van att ta det lugnt och ha en massa tid för mig själv. Nu svischar bara tiden iväg. Förutom det vanliga jobbsökandet så är det resor hit och dit (jodå, jag har fått tillåtelse av AF så länge det är inom Sverige) - allt från ta-med-mamma-till-hennes-morfars-barndomstrakter till en-långhelg-hos-föräldrarna-på-landet, lära C göra smycken (vilket vi pratat om i evigheter och äntligen tagit tag i, med resultat att stort antal timmar bara flyger iväg), skapa ny hemsida till M, en drös swappar som jag inte fattar varför jag ens anmälde mig till… Jag hinner inte med!!!
Jag vill teckna. Jag vill göra kort. Jag vill scrappa. Jag vill göra ATCs. Jag vill uppdatera min egen hemsida. Jag vill gå på bio (som jag alltid brukar göra nästan varje vecka, men inte tagit mig tid till på superlänge nu). Finns det såna där magiska fjärrkontroller som i filmen “Click”, så att jag bara kan trycka på paus-knappen??
Jag hoppas att nästa vecka blir lite lugnare. Har inte sååå mycket inplanerat då. Än i alla fall. Tisdag ska jag antagligen gå på bio (äntligen!) med L. Lördag ska jag gå på Mensas 60-årsjubileumsmiddag. Jag? Gå på en sån tillställning? Alldeles själv? Jisses. Jag som brukar vara fegheten personifierad och alltid måste ha moraliskt stöd med mig om jag går på något. Men det lät trevligt med trerätters middag för bara 150 kr. Och jag har länge velat gå på någon av föreningens träffar, men aldrig vågat. En middag är väl ett bra första tillfälle - blir det pinsamt (för att jag är reserverad och inte är så bra på att konversera med folk jag inte känner) så får jag väl koncentrera mig på maten. För övrigt var det en liten fågel som viskade i mitt öra att på den föreningens träffar finns det mycket singelkillar… 
Idag kände jag att jag behövde skingra tankarna lite. Är konstant mega-orolig över det där jobbet. Och eftersom biobesök är bland det mest avkopplande jag vet fick det bli ett sånt. Valde bort allt som kan tänkas locka ungdomar - det är ju trots allt sportlov, och avkoppling för mig är inte att hamna i en fullsatt biosalong med 90% tonåringar… Så det fick bli North Country, en film jag sett trailer för och som är Oscarsnominerad, så jag antog att den skulle vara bra. Den var inte bara bra. Den var väldigt bra. Och gripande. Klumpen satt ganska högt upp i halsen emellanåt, och jag hörde spridda snyftningar både här och där i salongen. Med andra ord, North Country rekommenderas!
För övrigt har jag inte fått så mycket gjort idag, mer än att helt hysteriskt leta jobb. Börjar bli lite desperat nu. Jag måste lyckas få ett jobb innan AF prackar på mig fler jobb som tillhör kategorin inte-klara-av. Allvarligt talat, hur smart är det att rekommendera ett jobb där arbetsgivaren kräver att det ska vara okej att ringa hem till den anställda kvällstid om han kommer på nå’t han vill ha svar på, till en som varit utbränd? Eller kanske finns det de f d utbrända som skulle klara av pressen att veta att chefen kan ringa när som helst på fritiden. Jag tror inte jag skulle klara det i alla fall. Jag behöver veta att när jag går hem för dagen så ska jag inte behöva ägna mig åt arbetet förrän jag kommer dit nästa morgon igen.
Ja ja, jag ska sluta älta detta nu… Det blir som det blir. Fast jag blir nog inte lugn förrän jag fått det där telefonsamtalet som säger att jag inte fick jobbet. Och får jag jobbet, DÅ blir jag definitivt inte lugn…
Ja, det kan man ju undra. Inte en endaste uppdatering av bloggen på en hel månad.
Det började med stress. Nedläggning av företag, nedsatta priser i nätbutiken, och konstant jobb från morgon till kväll. Jag blev stressad och tog en paus. Inte bara från bloggandet, utan från annat också. Energin räckte inte till allt.
Jag blir så där vissa perioder. När allt bara känns för mycket, då måste jag ta paus från vissa saker i livet. Vid detta tillfället blev det alltså från bloggandet, och också från scrappandet (har visserligen ägnat mig åt lite annat pyssel, men inte scrappat några layouter, och inte mycket kort heller).
Däremot har jag gjort andra saker. Jag har återupptagit brevskrivandet igen. Jag som alltid har haft brevvänner i hela mitt liv, från jag var 9 år och ända tills jag sprang in i väggen för några år sedan. Då orkade jag inte vara social ens via brev. Jag tror att jag tappade några brevvänner pga detta, men några har ihärdigt och tålmodigt väntat på min återkomst. Så dem har jag nu tagit upp kontakten med igen. Jag har också börjat brevväxla med en del nya människor, som jag hittat via yahoogrupper för brevväxling (ja, yahoogrupper kan vara bra att ha till mycket). Jag hade inte insett hur mycket jag faktiskt saknat brevskrivandet. Det är så avkopplande att sätta sig med penna och papper och skriva, och inte bara sitta och knacka på tangentbordet och glo på skärmen som jag alltid gör annars.
Söka jobb har jag förstås också börjat med. Hade velat börja redan innan jag la ner företaget, men det blev ju så stressigt där på slutet. Så jobbsökandet började samma dag som jag skrev in mig på arbetsförmedlingen. Den här gången söker jag även butiksjobb. Jag känner mer och mer att jag saknar det. Jobba i butik är ju vad jag alltid gjort, sedan kom väggen och jag klarade inte av att vara bland människor. Men nu har det gått så lång tid och jag mår så pass mycket bättre att jag både vill och tror att jag kan klara av ett sånt jobb igen.
Dock finns det vissa jobb jag undviker att söka, sånt jag vet att jag inte klarar av med min stress och ångest. Dessvärre har jag just fått erfara att arbetsförmedlingen inte tar någon hänsyn till mina stressproblem, eftersom jag av försäkringskassan anses 100% rehabiliterad, frisk och arbetsför. Har precis nu i dagarna blivit anvisad ett jobb som jag vet faller inom ramarna för vad jag INTE klarar av. Jag var på anställningsintervju idag, och nu är jag livrädd att jag faktiskt ska få detta jobb, för jag VET att vissa av arbetsuppgifterna i den tjänsten är sånt jag inte kan hantera. Det har tagit mig nästan fem år att komma tillbaka till ett “normalt liv” och jag vill inte behöva riskera att falla tillbaka till ruta ett igen…
Det är extremt mycket att jobb med firman just nu. Jag har inte haft tid eller ork att göra några uppdateringar i bloggen på över en vecka. Jag återkommer någon gång nästa vecka med nya friska tag.
(Jag har dock haft tid och ork att shoppa nya pysselsaker - alltid. ;))
Nu är jag tillbaka hemma igen, efter att ha tillbringat en vecka hos mina föräldrar. Det var en underbart härlig vecka - en lugn tillvaro i en lugn miljö. Skog, snö och tystnad. Trevligt sällskap (till skillnad från min vanliga ensamma tillvaro - att umgås med vänner kan aldrig fylla det tomrum som det innebär att jag är singel och inte delar vardagen med någon) och avkopplande sysselsättning (jag har inte gjort så mycket mer än att titta på TV, spela TP med mamma, brodera och tillverkat lite pärlsmycken). Jag känner mig otroligt utvilad och avslappnad. Jag sover också så mycket bättre där, trots att sängen i mitt gamla flickrum ger mig vansinning värk i axlar och nacke. Till skillnad från här hemma - i natt var första natten hemma igen, och jag lyckades inte somna förrän vid 2-tiden.
Ibland undrar jag om jag skulle må bättre av att bo där uppe. Innan jag började må dåligt för några år sedan skulle jag aldrig ha tänkt tanken. Jag flyttade därifrån för att jag hellre ville vara där det “händer något” (+ också att det finns mer jobb här än där, inte för att jag har något just nu, men ändå). En annan sak jag flyttade ifrån var ett samhälle där alla känner alla och alla pratar om alla. Inte för att det finns något speciellt att prata om om mig (fast jag har hört underliga rykten så här i efterhand - som att när jag flyttade tillbaka upp 1991 efter ett par år i Stockholm, så hade någon sagt att pappa fick hämta hem mig för att jag kommit på fel spår och höll på med droger - jag som aldrig rört droger i hela mitt liv och är helt emot dem!!). Men jag trivs bättre med att få vara lite anonym.
Men som sagt. De senaste gångerna jag varit där uppe så har jag alltid mått så bra och inte velat åka tillbaka. Där finns inte en massa människor på gatorna, ingen tunnelbana, inte en massa trafik, inte alls samma stress… Jag har numera jättesvårt för att vara där det är mycket människor, t ex i city eller i gallerior. Jag tycker inte om att åka tunnelbana, och senaste månaderna har det nästan börjat framkalla panikattacker igen. Jag kan inte hantera stress längre. Ändå bor jag mitt i smeten. Fast jag vet ändå inte om det är den lugna tillvaron som får mig att må bra däruppe, eller helt enkelt sällskapet (när jag besöker mina föräldrar tillbringar jag ju tiden med dem som står mig nära, det finns någon att gå upp och säga godmorgon till när jag vaknar etc). Eller kanske att jag åker ifrån alla krav, måsten och borden.