CreaMarias dagbokPyssel, vardag och grubblerier

Nu är jag tillbaka hemma igen, efter att ha tillbringat en vecka hos mina föräldrar. Det var en underbart härlig vecka - en lugn tillvaro i en lugn miljö. Skog, snö och tystnad. Trevligt sällskap (till skillnad från min vanliga ensamma tillvaro - att umgås med vänner kan aldrig fylla det tomrum som det innebär att jag är singel och inte delar vardagen med någon) och avkopplande sysselsättning (jag har inte gjort så mycket mer än att titta på TV, spela TP med mamma, brodera och tillverkat lite pärlsmycken). Jag känner mig otroligt utvilad och avslappnad. Jag sover också så mycket bättre där, trots att sängen i mitt gamla flickrum ger mig vansinning värk i axlar och nacke. Till skillnad från här hemma - i natt var första natten hemma igen, och jag lyckades inte somna förrän vid 2-tiden.

Ibland undrar jag om jag skulle må bättre av att bo där uppe. Innan jag började må dåligt för några år sedan skulle jag aldrig ha tänkt tanken. Jag flyttade därifrån för att jag hellre ville vara där det “händer något” (+ också att det finns mer jobb här än där, inte för att jag har något just nu, men ändå). En annan sak jag flyttade ifrån var ett samhälle där alla känner alla och alla pratar om alla. Inte för att det finns något speciellt att prata om om mig (fast jag har hört underliga rykten så här i efterhand - som att när jag flyttade tillbaka upp 1991 efter ett par år i Stockholm, så hade någon sagt att pappa fick hämta hem mig för att jag kommit på fel spår och höll på med droger - jag som aldrig rört droger i hela mitt liv och är helt emot dem!!). Men jag trivs bättre med att få vara lite anonym.

Men som sagt. De senaste gångerna jag varit där uppe så har jag alltid mått så bra och inte velat åka tillbaka. Där finns inte en massa människor på gatorna, ingen tunnelbana, inte en massa trafik, inte alls samma stress… Jag har numera jättesvårt för att vara där det är mycket människor, t ex i city eller i gallerior. Jag tycker inte om att åka tunnelbana, och senaste månaderna har det nästan börjat framkalla panikattacker igen. Jag kan inte hantera stress längre. Ändå bor jag mitt i smeten. Fast jag vet ändå inte om det är den lugna tillvaron som får mig att må bra däruppe, eller helt enkelt sällskapet (när jag besöker mina föräldrar tillbringar jag ju tiden med dem som står mig nära, det finns någon att gå upp och säga godmorgon till när jag vaknar etc). Eller kanske att jag åker ifrån alla krav, måsten och borden.