“For 24 years I’ve been living next door to Alice…” Okej, det är inte en Alice, och inte heller tjugofyra år. Men Herr Intressant i min trappuppgång har ju som bekant varit av intresse sedan urminnes tider. Så visst kändes det lite sorgligt idag när jag kom hem och såg lappen i porten om visning av lägenhet, och senare såg honom stuva in ett flyttlass i sin lilla bil. Jag som har väntat i evighet på att hans eller min blyghet som i ett trollslag ska försvinna (sista tiden har vi tagit steget från bara ett hej till att faktiskt utbyta några meningar). Ja ja, det kanske är meningen att jag ska lära mig att inte bara vänta utan att faktiskt ta första steget när jag tycker att någon är intressant. Det finns en annan person av intresse för tillfället, så jag får väl öva mig på honom. 
För övrigt har det varit en trevlig helg. I fredags var jag och G på Big Ben och såg Led Boots. Det var så kul att se grabbarna igen!! När G pratade med dem innan jag kom dit, sa de att på den tiden de spelade på Lilla Maria så tyckte de inte att det var roligt att spela om vi (jag, G och L) inte var där. Lite kul. Tyvärr kunde jag inte stanna så länge denna gång eftersom jag ville vara relativt pigg och utvilad dagen därpå. Nästa gång de spelar ska jag vara kvar och partaja hela natten lång.
Igår kom A på besök. Vi hann med en liten shoppingrunda i city, god lunch i Kista, liten shoppingrunda i Kista, oätlig middag hemma (varför blir all mat alltid misslyckad när jag ska bjuda andra??), nostalgititt på mina gamla konsertfoton, nostalgilyssnande på gamla vinylplattor (mera Whitesnake till folket!) och X antal timmars Smokie-videotittande. Förhoppningsvis hade A lika trevligt som jag.
Filed Under (Grubblerier) by creamaria on 17-08-2006
Nu har jag en sån där desperat period igen. När jag vill träffa någon. Någon som i ny förälskelse alltså. Det var allt för länge sedan den senaste (ja, vi talar om år här, betydligt mer än ett år). Men var träffar man någon? Hur gör man? Bekantskapskretsen tycks inte innehålla några potentiella blivande pojkvänner. På krogen verkar alla vara fulla och jobbiga. Communities på nätet har jag testat, men det känns som om det inte är riktigt min grej. Eller måste jag anstränga mig lite mer och göra det till min grej?
Kan man börja vrålflörta med snyggingen på tunnelbanan? Eller ringa på hos Herr Intressant och fråga om man får låna en kopp socker? Tills vidare får det väl bli krogen. Kanske dyker det så småningom upp någon individ som inte är full och jobbig utan snarare intressant och trevlig.
Det var lättare förr.
Filed Under (Grubblerier, Vardag) by creamaria on 28-12-2005
Nu är jag tillbaka hemma igen, efter att ha tillbringat en vecka hos mina föräldrar. Det var en underbart härlig vecka - en lugn tillvaro i en lugn miljö. Skog, snö och tystnad. Trevligt sällskap (till skillnad från min vanliga ensamma tillvaro - att umgås med vänner kan aldrig fylla det tomrum som det innebär att jag är singel och inte delar vardagen med någon) och avkopplande sysselsättning (jag har inte gjort så mycket mer än att titta på TV, spela TP med mamma, brodera och tillverkat lite pärlsmycken). Jag känner mig otroligt utvilad och avslappnad. Jag sover också så mycket bättre där, trots att sängen i mitt gamla flickrum ger mig vansinning värk i axlar och nacke. Till skillnad från här hemma - i natt var första natten hemma igen, och jag lyckades inte somna förrän vid 2-tiden.
Ibland undrar jag om jag skulle må bättre av att bo där uppe. Innan jag började må dåligt för några år sedan skulle jag aldrig ha tänkt tanken. Jag flyttade därifrån för att jag hellre ville vara där det “händer något” (+ också att det finns mer jobb här än där, inte för att jag har något just nu, men ändå). En annan sak jag flyttade ifrån var ett samhälle där alla känner alla och alla pratar om alla. Inte för att det finns något speciellt att prata om om mig (fast jag har hört underliga rykten så här i efterhand - som att när jag flyttade tillbaka upp 1991 efter ett par år i Stockholm, så hade någon sagt att pappa fick hämta hem mig för att jag kommit på fel spår och höll på med droger - jag som aldrig rört droger i hela mitt liv och är helt emot dem!!). Men jag trivs bättre med att få vara lite anonym.
Men som sagt. De senaste gångerna jag varit där uppe så har jag alltid mått så bra och inte velat åka tillbaka. Där finns inte en massa människor på gatorna, ingen tunnelbana, inte en massa trafik, inte alls samma stress… Jag har numera jättesvårt för att vara där det är mycket människor, t ex i city eller i gallerior. Jag tycker inte om att åka tunnelbana, och senaste månaderna har det nästan börjat framkalla panikattacker igen. Jag kan inte hantera stress längre. Ändå bor jag mitt i smeten. Fast jag vet ändå inte om det är den lugna tillvaron som får mig att må bra däruppe, eller helt enkelt sällskapet (när jag besöker mina föräldrar tillbringar jag ju tiden med dem som står mig nära, det finns någon att gå upp och säga godmorgon till när jag vaknar etc). Eller kanske att jag åker ifrån alla krav, måsten och borden.