CreaMarias dagbokPyssel, vardag och grubblerier

Fredag-måndag var jag i Hälsingland. Höstlikt och fint, helgen gick fort, mycket scrabble-spelande med mamma, och en hel del korsstygnsbroderande (jag, inte mamma).

Tisdag biobesök, “Djävulen bär Prada”. Den var bra och underhållande, men jag hyser ingen större längtan efter att läsa boken (vilket jag vanligtvis brukar vilja göra om jag sett en bra film som är baserad på en bok).

Onsdag var C här, bl a hjälpte jag henne att beställa från en amerikansk nätbutik (hon är inte så bra på det där med datorer).

Torsdag umgicks jag med vännen K. Först kollade vi på “Saw” (bättre än jag trodde, jag hade förväntat mig vilken splatter-skräckis som helst, men den var betydligt bättre) på DVD, sedan blev det sen lunch (och osund efterrätt) på Pizza Hut.

Idag fredag hade jag möte med min nya handläggare på AF. Den nya nya alltså. Fick ju en tillfällig ny när min gamla slutade. Men nu har jag fått den nya som jag ska ha i fortsättningen. Och hon är inne på samma spår som den gamla (vilket den tillfällige inte var). Att det är bra att jag arbetsprövar inom butik för att se om jag kan jobba med det igen. Jag blev så glad, jag har ju funderat länge på att jag vill testa det, men så sa ju den tillfällige att jag inte fick. Nya sa att det måste ske ganska omgående för sedan kanske pengarna till sånt tar slut. Jag ska ringa J på måndag och fråga om jag kan komma dit trots allt. Han sa ju att jag gärna får praktisera där, men så sa jag att jag inte skulle eftersom den tillfällige sa att jag inte fick. Mycket hit och dit blir det. Hoppas att J inte har ändrat sig nu. Och hoppas att arbetsprövning funkar och att jag kan jobba i butik. Det skulle ju SÅ öka möjligheterna för mig att få ett jobb.

Annan positiv sak idag är att nya svenska scraptidningen damp ner i brevinkastet. OJ vad bra den är! Även juni-numret (!!!) av Simply Sentiments kom med posten idag. Den dök ju aldrig upp hos mig i somras, så jag mailade dem och frågade om de missat att skicka den eller om de skickat den (och posten slarvat bort den). Jag fick aldrig något svar så jag antog att då hade de väl skickat den och ansåg att de minsann inte skulle skicka någon ny. Men idag kom den. Jag trodde först att jag fått en ersättningstidning, men sedan såg jag att den var poststämplad den 14 juni. Bra jobbat, Posten (amerikanska eller svenska, vet inte var det tagit tid) - bara fyra månader för en flygpostförsändelse att ta sig från USA till Sverige.

Nu är jag tillbaka hemma igen, efter att ha tillbringat en vecka hos mina föräldrar. Det var en underbart härlig vecka - en lugn tillvaro i en lugn miljö. Skog, snö och tystnad. Trevligt sällskap (till skillnad från min vanliga ensamma tillvaro - att umgås med vänner kan aldrig fylla det tomrum som det innebär att jag är singel och inte delar vardagen med någon) och avkopplande sysselsättning (jag har inte gjort så mycket mer än att titta på TV, spela TP med mamma, brodera och tillverkat lite pärlsmycken). Jag känner mig otroligt utvilad och avslappnad. Jag sover också så mycket bättre där, trots att sängen i mitt gamla flickrum ger mig vansinning värk i axlar och nacke. Till skillnad från här hemma - i natt var första natten hemma igen, och jag lyckades inte somna förrän vid 2-tiden.

Ibland undrar jag om jag skulle må bättre av att bo där uppe. Innan jag började må dåligt för några år sedan skulle jag aldrig ha tänkt tanken. Jag flyttade därifrån för att jag hellre ville vara där det “händer något” (+ också att det finns mer jobb här än där, inte för att jag har något just nu, men ändå). En annan sak jag flyttade ifrån var ett samhälle där alla känner alla och alla pratar om alla. Inte för att det finns något speciellt att prata om om mig (fast jag har hört underliga rykten så här i efterhand - som att när jag flyttade tillbaka upp 1991 efter ett par år i Stockholm, så hade någon sagt att pappa fick hämta hem mig för att jag kommit på fel spår och höll på med droger - jag som aldrig rört droger i hela mitt liv och är helt emot dem!!). Men jag trivs bättre med att få vara lite anonym.

Men som sagt. De senaste gångerna jag varit där uppe så har jag alltid mått så bra och inte velat åka tillbaka. Där finns inte en massa människor på gatorna, ingen tunnelbana, inte en massa trafik, inte alls samma stress… Jag har numera jättesvårt för att vara där det är mycket människor, t ex i city eller i gallerior. Jag tycker inte om att åka tunnelbana, och senaste månaderna har det nästan börjat framkalla panikattacker igen. Jag kan inte hantera stress längre. Ändå bor jag mitt i smeten. Fast jag vet ändå inte om det är den lugna tillvaron som får mig att må bra däruppe, eller helt enkelt sällskapet (när jag besöker mina föräldrar tillbringar jag ju tiden med dem som står mig nära, det finns någon att gå upp och säga godmorgon till när jag vaknar etc). Eller kanske att jag åker ifrån alla krav, måsten och borden.