CreaMarias dagbokPyssel, vardag och grubblerier

…går man på krogen och ser coverband  vecka efter vecka? Okej, inte varje vecka, men oftast ett par gånger i månaden. Och ofta samma 3-4 band. Tja, helt enkelt för att jag gillar musik. Och helst då livemusik.

Gå på krogen för att supa sig full? Hm, det händer. I alla fall i fel sällskap (läs: killkompisen som dricker mycket). Men vanligtvis blir det inte så väldans våta utekvällar.
Gå på krogen för att ragga? Nej tack. Visst vill jag träffa Herr Rätt. Men det tycks som om 99% av killarna på krogen är fulla och jobbiga, så jag tror inte det är där man träffar honom. Eller?
Gå på krogen för att lyssna på livemusiken? JAAA!

Men coverband…? Ja! När jag var ung (jo, det var jag en gång för femton år sedan) såg jag en massa band som spelade originalmusik. Ungefär fem av sju möjliga dagar i veckan på Cityhallen, ibland på andra rockklubbar, samt nästan alla hårdrockskonserter med stora band på Isstadion och Solnahallen, oavsett om jag brukade lyssna på banden på platta eller ej.

Nu är jag visst gammal. Eller vad det beror på. Men jag vill helst höra musik jag känner igen. Kommer de “stora” favoritbanden för en konsert så går jag gärna. Men det går lika bra med covers på favoritpuben. Om det är bra band. Och vad kännetecknar då ett bra band? 1) Duktiga musiker. 2) Bra sångare. De två sakerna är A och O när jag ska se ett coverband. Repertoaren är hyfsad viktig, fast bland alla låtar jag gillar får jag även stå ut med sånt jag inte gillar. Bara för att jag inte har samma smak som medelsvenssonpubgästen, och banden vill förstås tillfredsställa medelsvenssonpubgästens musiksmak.

Ibland undrar jag hur många fler av pubens gäster som verkligen är där för musikens skull. Jag minns en kväll på en annan pub än favoritpuben, när det där coverbandet som spelar alldeles för sällan faktiskt spelade för en gångs skull. Det var ganska mycket folk där. Men ingen tycktes bry sig om bandet. Ingen applåderade. Ingen tycktes ens se att bandet existerade. Ingen dansade. Alla bara drack och pratade med varandra. Sånt gör ont. För vi talar om duktiga musiker som borde få uppskattning för sitt framträdande.

Eller som för några veckor sedan när jag åkte till annan stad (det brukar jag inte göra för att se coverband, men min goda vän som bor i trakterna och gillar det bandet lurade dit mig). Även där ett band som består av skickliga musiker och en bra karismatisk sångare. De “vanliga” coverlåtarna mycket bra framförda. Och hela lokalen tömdes nästan vid varje set, för att fyllas i pauserna. Kan möjligen bero på att ungefär alla på det utestället var i tjugoårsåldern och förmodligen skulle föredragit techno eller nå’t.

Tja, det var bara lite funderingar om varför jag går på krogen. Och lyssnar på samma band gång på gång (men upptäcker gärna nya band också!). Varför jag ser de där gubbarna från England gång på gång kan vi diskutera en annan gång.

Till Laila

Det var ju ett tag sedan jag hade veckans video. Undrar om jag inte har haft just den här förut? Men här kommer den i alla fall, speciellt till Laila. Bästa version jag någonsin har hört av den gamla 80-talsdängan…

Herrejisses. Jag var ute igår. Lite oplanerat. Har pratat länge om att gå ut och ta en öl eller tre med M som jag inte träffar så ofta nu för tiden. Vi båda anser att meningen med att gå ut är att lyssna på livemusik eftersom vi båda älskar musik, och för flera år sedan gick vi alltid ut hela tiden. Nu blir det typ en gång om året. Så, igår kväll blev det av.

Det blev en betydligt senare utekväll än jag räknat med. Jag skulle ju definitivt hinna med sista tunnelbanan hem. Jomen tjoho. Efter att Big Ben stängt kl 1 gick vi vidare till Kellys (måste vara mer än 10 år sedan jag var där senast?!). Kl 3:40 när jag insåg att jag just missat nattbussen hem och skulle få vänta en timme på nästa, lyxade jag till med en taxi hem till förorten. Det har jag nog inte heller gjort på 10 (eller 20) år.

Kan tillägga att alkoholintaget blev ungefär 2-3 gånger så stort som det brukar vara när jag går ut, och - här kommer herrejisses in i bilden - med några avbrott för toabesök och frukost, så sov jag till 14:30. Definitivt för första gången i mitt liv.

Jag är för gammal för sånt här.

På tal om gammal så var Bill på Big Ben. Det måste vara, om inte 10 så i alla fall 7-8 år sedan jag träffade honom senast. Han har blivit gammal… Hade varit kul om han hade gått upp och gästat med bandet (Thomas Arnesen Bluesband), men det gjorde han inte.

Eller alternativ titel - “Till mina vänner i Da Smokie-team, så här i väntans tider”

Rosa:

Röd:

Gul:

Grön:

Blå:

Lila:

Brun:

Jag och 57 941 andra människor.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article2837783.ab

Söndag, och dags för veckans video igen.

OBS! Om du följer American Idol och inte vill ha en tjuvtitt på vilka som är kvar längre fram i programmet, bör du inte kolla på denna video.

Klickbar länk

Oj oj, det är evigheter sedan jag hade en veckans video. Jag borde kanske börja kalla det kvartalets video?
Denna vecka blir det en video med Janne Åström (jodå, han dyker upp efter ett långt trumintro), mannen med den stora rösten. 31 maj ska jag se honom live igen. *längtar*

Klickbar länk (jag kunde inte infoga en MySpace-video direkt i inlägget).

Jag vet, det är evigheter sedan jag skrev något. En hel del har hänt, och jag har dessutom en massa skapade alster att visa upp. Men just nu får det bli ett inlägg om helgen som har varit.

Helgen började när jag gick hem från jobbet i fredags. Jag och Angela möttes på t-banan för färd hem till mig. Det blev en lugn kväll med babblande, middagsätande och dvd-tittande (jag har nu invigt Angela i Robson Greens underbara värld).

Lördag blev det en heldag på stan. Vi flängde runt i några timmar, och hann med Pyssloteket (jag köpte guld- och silverspets, lite smådekorationer och en flaska Liquid Pearls som jag velat ha länge men inte kommit mig för att köpa) , Matton (jag köpte lite fina papper - några A4-ark samt ett stort ark för att klä in ett album jag ska göra), jobbet (hör och häpna, jag köpte ingenting!) och The English Shop (jag köpte en liten sak till någon).

Efter shoppingrundan blev det ett par knappa timmar hemma, som mestadels ägnades åt uppfräschning. Sedan bar det iväg till middag på förortens godaste pizzeria, och efter det vidare till favvopuben Big Ben. Där spelade ett av de bra coverbanden, Limited Edition. De var lika kalasbra som de alltid är (det kändes som evigheter sedan jag senast såg dem). Angela blev helt frälst, och vi har redan bokat in att jag ska åka ner till henne i augusti när de spelar i de trakterna.

Kvällen blev lång och sen (även om det kändes som om det gick fort), men en hel del dansande (jippie, mitt knä klarar av sånt nu!) och en mer eller mindre stor gnutta alkoholintag. Vännen G var förresten också med oss.

Söndag. Trötta. Slöade i soffan och tittade på fortsättningen av fredagens Mord i sinnet-DVD samt en video med Elvis ‘68 comeback show (jag hade sedan länge lovat Angela att hon skulle få se Elvis i svarta skinnkläder ). Sen lunch (eller tidig middag?) på favoritrestaurangen i Kista, med Angelas man, mannens pappa och pappans särbo (fick jag till alla släktskap rätt nu?). Sedan vinkade jag iväg alla, tog en liten trösttur in på KappAhl (fanns inget snyggt) och begav mig hemåt för ett par timmars vila och uppfräschning.

För, jaaaa… utgång denna kväll också! Jag kan inte minnas när jag var ute två kvällar i rad (förutom Smokie-turnéerna då). Men det var ju Janne Åström på Mosebacke. Jag har aldrig varit på Mosebacke tidigare, och det kändes lite pirrigt att gå helt ensam på ett nytt ställe (ingen som kunde/ville gå med). Men jag vägrade missa Janne Åström, han har en så fantastisk röst som jag hittills bara hört på TV. Dessutom skulle hans band spela tung blueshårdrock - sån musik jag gillar skarpt.
Framme på Mosebacke kände jag mig en gnutta bortkommen i början, men insåg snart att det var ett riktigt trevligt ställe. När jag stod och hängde i ett hörn och väntade på förbandet, fick jag sällskap av en trevlig kille från Västerås. Han var också där ensam. En helt normal, nykter, trevlig individ som inte var ett dugg påflugen utan ville bara konversera lite i väntan på musiken. Sånt är man inte bortskämd med när man brukar hänga på ställen som Big Ben (där är killarna antingen fulla eller påflugna eller båda delarna).

Jag såg också att en gammal bekant, Stefan, var där. Jag tror det måste ha varit ett par år sedan jag träffade honom senast, och då gjorde jag en lite pinsam grej. Men jag tänkte att det är väl bara att låtsas som det regnar, så jag gick fram och sa hej (och ja, vi sa några fler ord till varandra). Sedan dök en annan bekant, en av Razamanaz-killarna (kompis med Stefan), upp.

Efter förbandet, som var bra musiker men spelade lite väl funkigt/jazzigt för min smak, försvann Västeråskillen. Jag tog tillfället i akt att sälla mig till Stefans och hans kompis sällskap. De stod ju så mycket närmare scenen. Så var det då dags för gummiankorna (Rubber Duck, Janne Åströms band). Tror inte ens de spelade en hel timme. Det gick väääldigt fort i alla fall. Musiken var tung och väääldigt bra, och Janne har en så helt enormt fantastiskt bra röst. Det var första gången jag hade äran att höra honom live, och jag hoppas definitivt inte att det är den sista.

Att helgen var så skoj beror nog på Angela trevliga sällskap. Och också den dubbla dosen bra livemusik. Att jag gått omkring med ett leende på läpparna hela dagen idag beror nog inte enbart på att helgen var skoj, utan också på någon som gjorde intryck på mig i helgen.

Igår såg jag Eagles i Globen. Jag köpte biljett så sent som för ett par veckor sedan, eftersom jag insåg att jag kommer att ångra mig om jag inte går. Jag har ju trots allt gillat Eagles musik väldigt mycket sedan sisådär femton år tillbaka när jag först började lyssna på dem (förutom Hotel California då som man hört sedan urminnes tider). Biljetterna var dyra, och att sitta långt fram skulle ha kostat 1500 kr. Det var inte aktuellt.
Istället hamnade jag väääääldigt långt upp:

Till och med jag som inte är höjdrädd i vanliga fall (bara när jag står på stegar och annat ostadigt) tyckte det var lite obehagligt att titta rakt ner.

Konserten höll på i tre timmar, inklusive en 20 minuters paus. Trots det gick tiden alldeles för fort. Jag var lite halvsåsig (förkylningen) första timmen, men efter pausen vaknade jag till liv. Jag önskar SÅ att jag hade haft bättre plats, och om jag får chansen att se Eagles igen ska jag sitta på parkett, kosta vad det kosta vill.

Det fanns i alla fall storbildsskärm att titta på. Och en massa fina/fyndiga/roliga bakgrunder bakom scenen (i en rockig låt var ett livfullt psykedeliskt bildspel som helt plötsligt övergick till ett stillsamt akvarium ).

Gubbarna är väldigt duktiga musiker/låtskrivare, och en gnutta humor har de också (t ex nämnde Glen Frey att hans fru kallar “Take it to the limit” för kreditkortslåten - haha ). I mitt tycke ett av de bättre rockbanden här i världen, och ja alla, jag kommer att chocka er nu när jag säger att de är mycket bättre än Smokie.
Att höra “Hotel California” live var en stor upplevelse. Den inleddes med ett långt vackert trumpetsolo. Jag som vanligtvis inte är så överdrivet förtjust i trumpeter, tyckte det var så vackert att jag nästan ville gråta!

Förutom de fyra örnarna themselves, hade de en blåskvartett med sig, plus även en extra gitarrist, en batterist och tre (ja, du läste rätt) keyboardister, samt att den ena i blåskvartetten även spelade fiol. Inte undra på att det lät maffigt.

Som extranummer när de kom tillbaka efter andra settet, körde de “Lyin’ Eyes” och “Desperado” (den sistnämnda till folkets stora jubel).

Ja, vad kan jag säga. Det var en fantastisk kväll. Jag hoppas det inte dröjer hela sju år till nästa gång de kommer (det var sju år sedan de spelade i Sverige senast).

Jag har kommit av mig totalt med veckans video (precis som med allt annat på bloggen… ).

Nu är det dags i alla fall.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ZtCmIYpfUHY]

Jag ser verkligen fram emot denna bra musik på Globen ikväll.